Philip Glass – Metamorphosis
Olli Sirén, piano
Mitt första möte med Philip Glass musik kom av en händelse år 2009 då jag studerade vid
musikinstitutet i Lovisa. Min lärare, som var kompositör, introducerade oss på klassen till en rad
kompositörer som använt sig av vad han kallade ett minimalistiskt tonspråk, därbland John Cage,
Terry Riley, Steve Reich och Philip Glass. Jag hade till en början mycket svårt att förstå innebörden
i den här typens musik – den verkade för mig sakna en tydlig ledande stämma som jag såg som en
själklar del av klassisk komposition. Efter lektionen gav vår lärare till mig och min vän var sitt
exemplar av en bränd cd-skiva med ett antal verk, däribland de avslutande delarna av Philip Glass
opera “Einstein on the beach”. Det ena av dessa verk, titulerat “Spaceship” på cd:n, fångade mitt
intresse med sina knivskarpa arpeggion av skalor i varierande taktarter, och jag lyssnade de
följande veckorna ihärdigt till stycket och var ofta som hypnotiserad av kompositionen. Det var
något alldeles nytt för mig.
Så glömde jag Glass för några år.
När jag sedan hösten 2012 inledde universitetsstudier i Vasa fann jag mig omgiven av ensamhet.
Jag hade svårt att skapa vänskapsband till mina kurskamrater, som verkade tala ett helt annat
språk än jag fast det ju också var frågan om finlandssvenska. Jag brukade därför spendera mycket
tid framför elpianot på biblioteket (fast jag borde ha läst till tenter). En dag ögnade jag igenom
pianonoter, och se där hittade jag en beige-svart notbok: “Philip Glass Solo Piano”. För en stund
kändes det som att ha återförenats med en gammal vän! Jag började öva på det första verket i
boken: “Metamorphosis”. I notboken följdes stycket dessutom upp av två andra: “Mad rush” och
“Vichita vortex sutra”. Dessa kom jag aldrig ens att öva, eftersom jag redan under samma höst-
vinter 2012 lämnade noten efter att ha spelat igenom Metamorphosis ett par gånger. Jag letade
fortfarande efter en ledande stämma, och fann de upprepade satserna långtråkiga till slut. Men för
mig själv tänkte jag att det ändå kunde vara roligt att framföra stycket någonstans, en vacker dag.
Och den vackra dagen kom dryga tolv år senare, när jag fick framföra stycket på (forna) Lovisa
Kafferosteri i januari 2025. Nu har tiden löpt ytterligare, och jag vill ge er en ihågkombar
allhelgonaafton till tonerna av stycket, som gått med mig i tiden men som jag fortfarande har svårt
att riktigt förstå mig på. Kanske kan du höra en klocka som tickar, eller se molnen som skapar
formationer på himlen. Eller också kanske du kan minnas något, ett minne som har ändrat form
med tiden.
Jag kompletterar koncerten med ett kort stycke titulerat “Sorg”, skrivet för solo piano av min
barndomsvän Frank Jungner i år, 2026. Han har förresten fortfarande kvar sitt exemplar av den
brända cd:n…
Ett speciellt tack till min gamla musikteorilärare Jukka Koskinen som introducerade mig till Glass.
– Olli Sirén
Biljett/Liput 15 € vid dörren
